”Doris, Doris kom in det börjar bli mörkt!”

Vårkvällar. Slutet av 60-talet.

Fyra år i gula gummistövlar.

Tre år äldre syster i röda.

Vandringar i löv, lera, geggamojja.

Tussilago, vitsippor.

Lekkompis Doris.

Den enda i den lilla bygatan med sju hus.

Rosiga kinder.

Kalla händer.

Skymning.

Vårkyla.

En röst.

Doris mamma Greta

ropar:

”Doris, Doris det börjar bli mörkt” – kom in!

Doris lommar hem.

Sur, grinig, arg.

Gula gummistövlar. Röda gummistövlar.

Ingen ropar.

Nästan mörkt.

Liten hand möter

annan

liten hand.

Lommar hemåt.

Själva.

Utan någons rop.

Tomhet, sorg

efter

Vuxenvärldens ork att ropa

”Kom in det börjar bli mörkt”